Ända sedan hårdvaran fått stöd för virtualisering har man äntligen kunnat utnyttja prestandan i dagens servermiljöer genom att skapa virtuella instanser som delar på processorkraft och ramminne för att erbjuda fler tjänster på samma hårdvara. Största problemet här är att få nätverket att räcka till då man ju vill att varje instans skall nås med samma hastighet. I en faktisk servermiljö löser man det med ytterligare hård- och mjukvara som lastbalanserar men på hemmaplan kan det räcka med enklare inställningar för att få det att räcka till.
Senaste hårdvaran i testmiljön är en Morefine S500+ som är en s.k. NUC-enhet (Next Unit of Computing) som är baserat på Small Form Factor standarden. Enkelt uttryckt försöker man trycka in så mycket prestanda som möjligt i ett litet chassi med låg energiförbrukning som bonus.
Bild lånad från Morfines produktsida
S500:an är packad med ny teknik och hårdvara till ett riktigt bra pris eller vad sägs om en Ryzen 5900 processor med 16 kärnor, 32GB ram, ett Radeon Vega grafikkort, 1TB NVM disk. Chassit är 15*15cm och ca 4cm hög. Hela enheten kommer förinstallerat med Windows 10 Pro (i skrivande stund) Bara att uppgradera till 11:an helt gratis själv. Trots all prestanda snittar enheten under 10Watt med toppar på omkring 60Watt beroende på vad som körs vid tillfället så det blir inte heller några dyra elräkningar.
Detta lilla krutpaket skall primärt vara en virtualiseringsmiljö genom Hyper Visor, sekundärt kommer den användas för streaming av Playstation- och XBOX spel…och till sist även mediastreaming via Kodi. Till allt detta krävs det såklart ett riktigt bra internt nätverk och en stabil internetanslutning.
Även om den förinstallerade versionen av Windows 10Pro var helt utan ”skräp” gör jag alltid en egen installation för att följa min egna specifikation. Både Windows 10 och 11 installerades utan problem dock fanns inga drivrutiner för Intels nya AX210-nätverkskort med i Windows 10 vilket krävde en separat nedladdning till USB från annan dator. Övriga tjänster lades på utan problem och det tog inte lång tid innan den första virtuella miljön var på plats där dock tyvärr nätverkanslutningen var helt obrukba i form av hastighet och stabilitet. Så det blev till att felsöka, labba, uppdatera och konfigurera en stund för att hitta orsaken.
Det är inte ovanligt att nyare nätverkskort kommer med en mängd nya funktioner som inte alltid fungerar som det är tänkt. I mitt fall var det den utgående hastigheten som var under all kritik till följd av att en funktion var aktiverad som det aktuella nätverkskortet inte kunde dra nytta utav.
LSO – Large Send Offload
Efter grundinstallationen av operativsystemet och tillhörande nätverkdrivrutiner visade en enkel mätning med bredbandskollen (och överföring av filer mellan två servrar) att utgående och inkommande hastighet diffade markant. Det visade det sig att drivrutinerna för Intels AX210-nätverkskort hade en funktion påslaget som standard som påverkade prestandan felaktig.
Tanken med funktionen är att avlasta serverns processor genom att låta nätverkskortet hantera trafiken vilket är bra om man har en slö processor men i detta fall kunde kortet inte hantera det hela och presterade därför sämre (speciellt på utgående trafik) vilket kan ses i bilden nedan
Om du har samma problem kan det vara värt att kolla drivrutinens inställningar på ditt nätverkskort på dina virtuella maskiner. Letar efter egenskapen ”Large Send Offload Version 2” för IPv4 och IPv6 och avaktivera det. Du behöver inte ens starta om datorn för att aktuelisera intällningarna.
Efter denna lilla justering kunde jag utnyttja hela nätverkets bandbredd i det lokala nätverket och på internet
